Vet ni vad!?
Jag ska inte falla in på samma spår som förut. Jag vill inte! Så vet ni vad!? Jag ska sitta och böla ögonen ur mig om jag så känner för det! Typ all the time! Nja kanske inte riktigt, men när jag känner för de! För vet ni vad!? Jag blir så mycket gladare efter :)
Så ni får ursäkta om jag har väldiga humörsvägningar ;)
Though life is ruff and the road is tuff
You can seize the day
You´re single now well then so am I
So let´s seize the day
Girl lose your blues and just laugh at life
And then seize the day
Cause you only live once
(hihi, gusse ramlade just från sängen, töt, nu sitter han och tittar argt på kanten)
Klart du ska lipa. LIPSILL LIPSILL LIPSILL! Nä, skämt o sido. Om man inte gråter så kan man inte bli glad igen. Tänk lixom att sorgen och "problemen" följer med ut med tårarna. Så är det ju oftast, för precis som du säger så blir man ju glad efteråt. Efter regn kommer solsken. Om man inte tar tag i sina känslor och bär det inne så blir man en tickande bomb. Not so cool. Även om man inte vill eller man kanske inte ens TÖRS prata med någon annan om hur man känner och tycker så är det alltid till det positiva i slutändan, att få prata med någon annan som finns utanför ens egna hjärna, kunna utbyta lite tankar, idéer och gråta mot någons axel. Man måste våga vara svag ibland. Ens föräldrar är ofta inte ett alternativ för man tänker ofta ganska lika med dem och det är lite "pinsamt" att visa sig svag för dem ibland. Man vill ju helst att dem ska tycka man är stor och stark nu och klarar sig på egna ben. man är inget barn längre. Så en kompis eller också ibland någon helt okänd (hjärnskrynklare/psykolog, hehe ;)) kan vara ypperligt bra att prata med. Jag finns här för dig! Du får slänga vad fan som helst över mig, jag tar emot och det stannar HÄR! :)
