jag kallar det helveteshuset
Jag pratar självklart om mitt jobb! Jag jobbar inom handeln och jag måste då säga att jag ser inte lång karriär där. Nej, alla har sina gränser och jag känner att jag kommer hamna på psyket om jag ska jobba där hela mitt liv.
Jag får höra varje dag hur tålmodig och trevlig jag är och jag är det just för att jag inte har något annat val! Innerst inne sitter jag och känner "ooooom det vore lagligt att döda" Människor är sådanna svin och jag vill kräkas på dom! Speciellt gamla tanter...
Som här i förra veckan, så kommer det en tant och handlar av mig. Gör det jag ska och säger "pil ner och klar, pil ner och klar, och klar en sista gång" för miljonte gången på dagen. Efter betalningen var klar så står hon kvar och tittar på mig så jag frågar "är det här din varor också?" självklart var det de. Tänkte inge mer på de och skickade ner dom också, hon betalar och går ner. Tar nästa kund och tanten bakom kunden som jag just skulle hjälpa skriker "MEN DET ÄR JU MINA VAROR!" Strax efter så hör jag tanten säga "Men det här är ju inte mina varor!" Alltså va????? Så det var alltså gubbens varor, gubben mitt i allting som bara var tyst, som tanten hade betalat. Omständigt? Javisst
Man kan ju undra, varför får dementa kärringar gå och handla själv och varför kan inte senila gubbar öppna käften och säga "Nej, det är mina varor" hur svårt är de? Seriöst? Visst han är gammal men nog hade han kvar talförmågan!
Jag kallar det helveteshuset, varje dag är en ny dag med människor jag vill kräkas på som ska vara omständiga. Ingen dag är den andra lik och alla idioter kommer dit där jag är... Som min vän säger när jag berättar om mina dagar "Du borde skriva en memoar"
