ceciliainwonderland

Varför kan jag inte låta mig själv vara lycklig? Jag kommer på mig själv med att sitta och rita små hjärtan då jag sitter och ler. Tittar på dom och inser att det aldrig kommer händ. Varför? Jo det kan jag förklar för er: jag kommer aldrig göra någoting åt saken!



Varför? Jo för jag vill inte bli sårad! Jag vågar inte släppa in någon i mitt liv som jag har gjort förut, så varför ens försöka? Jag har varit singel i TRE år och jag har trivts som fisken i vattnet men jag är faktist less de nu. Helt ärligt, jag känner mig redo för att prova, men jag vågar inte. Jag kommer inte ihåg hur det är, jag vet inte hur man gör.

Tänk om det skulle hända, vilket jag TVIVLAR starkt på. Men tänk om... Med tanke på mina andra relationer (läs mitt förra förhållande) så är jag orolig att jag skulle bli helt mindefuckt, eftersom jag blev just.. mindefuckt! Och vem pallar en mindefuckt brud lixom?

Anledningen till att jag har varit singel i tre år är inte för att jag inte har haft nå problem att hitta nån. Jag har träffat många, men istället för att ge dom en ärlig chans och se hur fina killar dom är (vilket dom har varit, majoriteten iallfall) men istället för att ge dom en ärlig chans och ge mig en chans att vara lycklig har jag varit flitig på att spela spelet istället. Legat vid gränsen hela tiden, utamat ödet för att se hur mycket jag kan göra innan dom blir less. Jag hånglade alltså med en snubbe på krogen framför en kille jag "höll på med", bara för att se hur mycket han ville ha mig. Det hela blev ju inte bättre med att han blev typ sårad men ville fortfarande ha mig. Jag gillade att ha makten, för det var just det jag hade. För en gång skull var det jag som hade makten om någon annans hjärta.

Jag vet helt ärligt inte hur många jag har sårat under dessa år, men det är helt sick. Men... Jag mådde bättre av de, jag mådde bättre av att spela spelat och jag var bra på de! Och så fort någon kom när så var det tack och adjö! Men jag kan ju säga att jag har haft roligt iallfall och det kan ha tillkommit en eller annan stalker (vilket jag tydligen är bra på att lyckas få), även fast det var creepy och jag blev arg, irriterad och en aning rädd så gillade jag även att det faktist var någon som var besatt av mig.

Men vad säger att om jag släpper in nån, vad säger då att han inte spelar spelet med mig? Men varför tror jag att jag ens har en chans? (Hahaha, shit alltså bruden, skärp dig!) Även fast alla (läs en) säger att han inte är så och säger att jag ska "GO FOR IT", men jag vågar inte. Då kommer alla tänk om, tänk om han inte... tänk om han... tänk om... Ja ni fattar nog poängen.

Men varför tänker jag så? Varför gör jag inte som jag brukar göra? Att inte tänka och bara göra?! Jo just de, för nu är ju faktist mina känslor inblandade (wow har Cecilia känslor? shit mannen) Ähää fuck it, det här med kärlek är kanske inte min melodi, lika bra att ge upp innan jag ens börjat?!

Finns det inte någon skolan eller kurs som berättar hur man gör med kärlek, för jag har ingen aning!

Bara en av dessa saker som jag funderar på just nu... Har en ganska pissig kväll.