Den negativa energin

Jo, nu ska jag ta och berätta om min negativa energi som kommer och går!

På sista tiden har jag varit hur glad som helst och positiv, jag trivdes ganska bra med det. Alltså nu innan det som just hänt hände. Sett livet från den ljusa sidan, allting har varit bra och livet har varit underbart. Det tog mig ett tag att ta mig dit och jag tappade några vänner efter vägen. Totally worth it!

Men vägen dit var lång, sjukt lång. Typ tre år lång! Det tog ungefär tre år för mig att känna att jag är den person jag vill vara, för att jag ska må bra och att folk i min omgivning ska må bra att vara runt mig.

För 5 år sedan dog min farmor ungefär den här tidpunkten, åtta månader senader dog min morfar dagen före nyår! (Och ungefär en månad senare dog en barndomsvän till mig. Visst vi var inte så när just då men det känns iallfall.) Det här var då en väldigt jobbig tid för mig som inte många vet, typ... Ingen?! Tror jag.

Det här är då saker som jag aldrig riktigt har bearbetat. Varför? Jo, när min farmor dog (som då även dog av en hjärnblödning) så hade hon varit sjuk väldigt länge och amputerat en fot and so on. Så for jag aldrig och tog ett farväl, eller ja på begravningen! Det är någonting som jag har ångrat sen den dagen kan jag säga! Och eftersom jag aldrig sa farväl så sörjde jag det aldrig som jag egentligen borde ha gjort. Visst, jag bölade ögonen ur mig på begravningen, men när kistan sänktes rördes inte en min. När vi hade varit på minnesstunden så for jag och söp ganska rejält!
Några månader senare träffade jag mitt ex, som inte visste någonting om det som hänt. Jag menar, man brukar som inte säga: Öhööö du, btw min farmor dog för nån månad sen. Men iallfall, så blev vi tillsammans and shit och sen kom december.
Världens bästa jul men endå den sämsta och på kvällen blev min morfar borta. (kommer inte på något annat ord) Och från den 25 december så väntade vi på att han skulle gå bort. Vilket han gjorde dagen före nyår. Men för mig dog han natten den 24 december, vilket är en av anledningarna till att jag hatar julen. Jag var och sa farväl för jag ville inte ångra det också. Jag grät ingenting, min morfar har alltid varit en av dom som betyder mest för mig! Men jag bölade ögonen ur mig på den begravningen också!
Sen ungefär en månad senare (om jag kommer ihåg rätt, kan varit en månad efter begravningen) så druknade en bardomsvän till mig. Med allt som redan har hänt så blev den begravningen jätte tung för mig, även fast vi som sagt inte stod varandra så nära just då! Men ni kanske fattar.

Så ungefär ett år sen min farmor dog hade jag inte bearbeta någonting, jag hade förträngt det och glömt de. Trodde jag. Då tiden närmade sig då det var ett år sen så blev jag som ledssen, det var inte så många månader sen min morfar dog dessutom. Och då tyckte mitt kära ex att jag var egoistisk och att borde ha kommit över att min morfar hade dött. Och då förklarade jag för han att det var ett år sen min farmor dog och att jag under de året hade förlorat två som stod mig väldigt nära. Och eftersom han inte har fått uppleva de så tyckte han ju som what eva! Move on!

Vid den tidpunkten så började jag stänga in allting, sluta berätta saker, stängde in allting i min lilla bubbla som jag bildade. Blev mer eller mindre deprimerad och otrevlig var jag. Hujja, otrevlig och dryg. Och jag hatade allt! Istället för att bearbet det så tog jag till hat. Jag var arg, jag var arg hela tiden!

Sen behöver vi inte gå in på hela ex histoerien. Som tog tre år att bearbeta! Även fast jag har bearbetat den så har jag inte bearbetat det jag just har skrivit om. Även om tre år togs ifrån mig mer eller mindre så är det inget jämfört att förlora någon.

Och nu dom här senare dagarna så har alla känslor kommit fram eller hur jag ska förklara det, det är sorg, lycka, hat. Och det sätt jag vet bäst för att jag ska kunna gå vidare är hat! Jag vet inte hur man sörjer, jag har ingen aning. Jag vet hur man hatar och jag är bra på de!

Nämnde jag att min morfar dog av en hjärnblodning?
Innan han blev som sämst så hade han dessutom haft en tidigare och överlevt, vilket gjorde han till ett kolli typ, eller ja ett kolli är kanske fel ord, men han var borta. Han blandade ihop alla med alla och kallade min kussin Sandra för Johan and so on. Fast han visste alltid vem jag var! Och det enda som man såg var min morfar, det var hans ögon. Han kunde inte ta hand om sig själv eller någonting.. Tillslut kunde han knappt prata. Denna tid var extremt jobbig för mig.

Så, när jag hörde att min mormor hade en hjärnblödning så var min största rädsla att hon skulle bli lika! Det hade jag inte klarat av. Inte min raaacer mormor inte! Men då fick vi beskedet om att det inte fanns någonting att göra och om hon mot förmodan skulle överleva så skulle hon inte kunna göra någonting. Men om hon skulle överleva skulle det vara utan operation då dom inte ens ville operar för blödningen var förstor. Och vi ville inte hålla henne vid liv via nå fucking jävla aparater. Så vi lät henne istället få somna in i sin egen takt, eller vänta på en ny blödning som skulle göra att lungorna kolapsade. Men hon somnade in i frid utan någon smärta.

Så all denna negativa energi är en negativ energi som jag har burit på i fem år som kommer fram nu. Eftersom jag lärde mig bearbeta sorg med hat och det är så jag hanterar sorg! Och nu är jag faktist ganska rädd att jag kommer falla in på samma mönster som förut.

Men allting jag egentligen vill ha är en kram.

Kommentarer
Postat av: Sara

du kan få hur många kramar du vill.. <3 du är världens bästa, och så kommer de alltid att vara!

2011-04-02 @ 21:09:02
Postat av: Lisse

söta älskade du, jag blir otroligt rörd av det du skrivit och jag hoppas du vet verkligen förstår att jag finns här för dig. Nästa gång vi ses ska du få en bamse kram!

2011-04-03 @ 16:11:58
URL: http://liselottenordlund.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0